Varför med mig?
Kategori: Thinking outside the box
Jag & min klasskamrat (fult ord det där) Madeleine började i förra veckan diskutera att vi allt förofta utsätts för andras klagande. Till sina vänner får man klaga, vi lyssnar, håller med & försöker komma med lösningar för vi står varandra nära. Madeleines problem bryr jag mig om och vill gärna hjälpa henne att bli av med. Men alla andras problem, dem där människorna som bara råkar finnas i ens liv utav ren slump, dem skiter jag ju fullständigt i. Låt mig vara vill jag säga till er! Vi är inte intresserade! Madeleines exempel var när hon skulle betala i kassan på ica. Kassörskan scannar varorna, talar om hur mycket det blir att betala och passar på att smyga in i konversationen hur trött hon är & hur jobbigt hon haft det idag. VA? vad ska man svara då? jo det självklara.. man beklagar sig; "oj! jaha, ja det måste vara svårt att jobba 10 timmar på rad" men egentligen så vill man ju bara säga att man inte riktigt bryr sig för man är ju trött själv. Men det berättar man ju inte tillbaka då, man svarar ju inte med att berätta hur jobbig ens egna dag varit. Man tar emot den där tragiska klagan & staplar den på sin egen hög. Och ju längre jag tänker på just den situationen desstå tröttare blir jag. Vad fan är det för service egentligen? sitta & klaga hur jobbigt man har det till kunder.. samtidigt som man fortfarande är på jobbet? Det är ju super mysko!
Jag råkar ofta ut för den här allmäna klagan på mitt extra jobb. Om någon skulle komma in med besvär över att dem har en stor/liten byst & faktiskt behöver hjälp att hitta en bra Bh då är det helt rätt, det är ju mitt jobb! Det räknas INTE som klagan. Däremot när folk kommer in & berättar om sina bölder, leverfläckar mm. Då vill jag bara sänka volymen. Inte berättar jag om mina åkommer? jag servar, hämtar andra storlekar, ställer upp & jobbar som säljare. Jag kommer med svar & finns där för att hjälpa kunden men inte jobbar jag på ett apotek heller? Nån gräns måste vi gott folk. Egentligen vet jag inte varför folk känner för att berätta saker för mig. Är det någonslags vänskaps-wibe jag sänder ut? Känner folk sig bekväma med mig? jag hoppas ju det samtidigt som jag önskar att man kunde dra ner något på detaljer. För i dem där 8-12 minuterna är vi vänner & delar hemligheter med varandra, eller?
